VÄRK I HJÄRTAT

Här sitter vi, det är måndag Enya började med feber igår. Det uppstår lite småpanik i mamman i huset, feber lika med feberkramp. Konstigt nog sov jag ändå som stendöd inatt. Inte vetat av nått. Märklig känsla när jag tidigare sovit flera nätter dåligt. Troligen var det mamma som lugnat mig med sina sjukskötar kunskaper som jag kunde slappna av. Vaknade av att mannen for till jobbet och jag bara, har du kollat Enya? Och så klart han har.

Efter en stund kommer hon tosssande med sina små fötter och kryper upp nära mig. Just här kan jag tycka att vi har det perfekta livet just nu. Oavsett om vi har flunssan i huset och jag för några dagar sen höll på att värka ihjäl mig igen och biverkningarna av medicnen är bedrövliga för magen. Jag vill ändå aldrig byta. För just dessa stunder väger så mycket.

För 1,5 år sen började höften/ ryggen bråka, jag tränade till maran i stockholm och visst hade jag haft värk tidigare men aldrig tänkt på att det beror på nått annat än att nått är fel i höften och att jag har överbelastat. Efter att vi fått Elton minns jag att jag hade jätte ont även under graviditeten, men man skyller ju ofta på just det just då.

Sen har jag haft "skov" men trott att alla har sjut mellan varven, precis som när man tränar hårt så har man värk nu som då.

Det var första gången jag fick kortison i ryggen, de menade att ryggmärshinnan var inflammerad och visst det kunde stämma riktigt bra, och att jag hade en disk som bråkade. Jag sprang inget mara, vilket är sån besvikelse idag, i och med att just i detta läge känns det helt omöjligt att jag ska ta mig tillbaka till den löparformen jag var i då. Efter detta har värken bara blivit mera olidlig, skoven kommer tätare och jag inser att mallorca resan hade jag troligen ett riktigt ordenligt skov. Men försökte leva med smärtan då ännu. 

I våras kunde jag ibland inte prata med folk för att det gjorde så ont, jag hade kurser som jag försökte styra upp fast jag ibland knappt tog mig fot om fot. Jag fick lämna bodypump och det ligger ännu i vågskålen om jag ska utsätta min rygg för vikterna.

Crossfit är min egen träning och dit kan jag inte heller ta mig riktigt, som ni kanske förstår, allt med hopp vikter löpning gör att jag får ont ännu, vilket är ganska självklart om inflamationerna ligger på SI-lederna.

Idag håller jag bodyburn och GYM timmar, Jag har två löpargrupper och löparpaletten tar paus efter oktober, jag måste nu ta mig rakt ur detta och sen styra våren enligt det. Jag försöker att träna de dagar jag fixar det, funktionell träning och promenader, det är min träning nu. Jag är väldigt beroende av grupp träning för att jag ska tycka det är roligt vilket stör mig enormt. Och gör att träningen lämnar just därför emellan. BODYBURN lever jag för. Tack för att ni finns! ♥

Dock ger jag aldrig upp, jag har kommit ganska långt, jag ska andra gången nu till Reuma läkare och jag var positiv på reumaprov, jag har fått tillbaka en del av rörligheten när jag vågat satsa på mig själv lite och jag inser att jag har lång väg tillbaka men att jag ska tillbaka. Finns inget annat.

Jag har ingen diagnos ännu, men jag hoppas jag skulle få svar så att jag kan jobba utifrån det. Kanske jag bara blir ännu starkare efter detta år? Vem vet?

Dock vet jag idag vad träningsglädje är, vad jag vill tillbaka till, vems liv jag är avis på. MITT gamla. Men starkare. Jag har lärt mig att säga NEJ det går inte, men tack. JAG har fått utveckla mitt föreläsande, JAG har ännu en gång fått vara otroligt tacksam över dem jag har vid min sida.

Igenligen känns det värst de dagar som jag inte fixar det vanliga, som att hjälpa på bygget eller bara försöka vara bra mamma, med värk är man väldigt lätt irriterad.
Jobbigt har det också varit när jag inte vet hur morgondagen ser ut, och om jag har en t.ex. heldagsföreläsning.
Eller en tuff lång jobbdag.
En dag i taget har varit riktigt tufft att lära sig.

Igentligen om jag skulle vara riktigt bitter, som jag faktiskt har varit somliga dagar och som jag tycker att man får vara, man får liksom sörja, så känns det som om jag har förlorat mitt halva liv och mitt jobb som jag faktiskt har byggt upp på dessa år. Jag har förlorat en del av Isabella.

Men för att se nått positivt med dett så har det öppnat många nya dörrar, jag har verkligen trappat ner i jobbtid och är hemma väldigt mycket mera än tidigare.
Jag får lära mig nått ur detta.
Och jag kommer att få jobba med väldigt intressanta saker i vår.
Som jag kanske inte hade gjort om jag fortsatt som tidigare?
Inom samma branch såklart, men med lite andra uppgifter.
Så jag är nog med, men orsaken att jag ligger lite låg just nu är att min kropp svarar inte.

Visst är livet häftigt?
Alla har vi perioder som är tuffa och svåra.
verkligen att man bara vill ge upp.
Men jag tror att vi ska bara försöka landa i dem och vara de vi är i dem.
Så blir det bra tillslut.
Jag har haft fantastiska kunder runt, som förstått och peppat.
Utan era goa ord och pepp skulle man gått under.
Och jag LEVER de timmarna jag får vara med er.

Jag ville bara sätta lite ord på halvåret som gått, ett helt annorlunda liv än för 1 år sen.
Men troligen vill jag inte vara utan detta heller sen efter några år.
Jag ska tillbaka, men jag ska till botten och inte bara spackla över smärtan, för det lyckas inte mera.


Han som alltid är där oavsett.
Jag är glad över de tre jag har i mitt liv.
En axel att gråta mot, för gråt lindrar alltid lite.
Jag trodde faktiskt inte att man kunde gråta så mycket.
2016 har varit ett år av mycket gott och ont.
Ett år vi kommer att minnas tror jag.
Tacksamhet lessamhet kärlek och tålamod.

kram



FOLLOW TRÄNINGSPALETTEN VIA | FACEBOOK  | INSTAGRAM | BLOGLOVIN



2 kommentarer:

  1. Jobbigt med reuma! Jag fick reuma efter första barnet, eller jag har säkert haft det redan tidigare men aldrig så ordentligt som då. Åt reumamedicin (salazopyrin) i nästan 4 år och mådde som en prinsessa. Kunde träna som aldrig förr utan att få värk i knäna eller svullna leder. Trodde jag blivit frisk o slutade med medicinen. Nu har jag fått mitt andra barn och sitter här med reumabesvären igen. Vill inte äta medicinen så länge jag helammar men sen kommer jag nog att börja äta det igen för det är så värt det. Älskar träning och speciellt löpning men det är inte möjligt för mig utan min medicin. Hoppas de hittar en bra medicin som hjälper dig lika bra som medicinen hjälpt mig! Det finns hopp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Monica! ♥
      Detta värmer enormt.
      Ibland så tror jag ännu att det är nått annat fel, och och med att de alltid skyllt på diskar och diskbrock, vilket det inte var.
      Jag hoppas på att få på något nu, jag är rätt rörlig, det är värken som har klubbat mig helt.
      Att du säger att du kan löpa gör mig enormt hoppfull, det vore rena rama drömmen.
      Hoppas du fixar det nu utan en tid så att du får njuta av att amma.
      Och Grattis till liten. ♥
      Tusen tack för din kommentar, ett litet rep att greppa i är fantastiskt i detta läge.
      Stor kram!

      Radera