Skida

Hade lovat mej själv att ta tag i skidandet igen, nu låter det som om jag varit riktigt proffs, men så är det ju inte. Vi tar det från början. När jag var liten tös var jag liten knubbig tjej som hatade när det blev till skidtävlingar i skolan. Att kämppa sej runt det äckliga spåret med dåliga skidor, utan teknik och nästan alltid komma sist i mål med blodsmak i munnen. Var det värsta jag visste som barn.

Glömmer inte prisutdelningen heller. Hela skolan i jumppa salen. Och man visste att man vinner nog inte nått av de fina priserna.

Hade faktiskt på mej skidor i högstaditet 1 gång, bara på grund av betyg och ville vara läraren till lags. Fick bra betyg, men vet inte om det var på grund av skidåkningen, kanske. Sen löpte jag bara,kanske lite för mycket mellan varven. Tomas träffade jag sommaren 2006, och han både rullskida och gilla och skida förstås. Så sen var det han som fick mej att ta på skidorna igen. Bättre skidor, och nån som säger hur man ska sparka på.. jag visste inte ens att man skulle göra så..
Vi åkte till ruka och där var det underbart att skida. Okända människor, så fast det inte gick sådär jätte bra, så var det ingen skillnad. Skidade inte på hemma fronten, nån gång, men det kan man nog räkna på 1 hand. Sen lämnade det och jag körde mest pass. Skyllde på att det tar sån tid, och så var det ju enklare att göra det man var bra på.

Denna vinter har jag lovat att jag ska skida lite mer, och så gjorde hon slag i saken, det började riktigt bra. Enda problemet var att hon hade 2 nr för små skor. Men det är fixat, så efter att hälarna hade läkt efter voukatti resan, så var hon igång igen.

På söndag åkte jag till ett annat spår, en det jag skidat tidigare. Redan när jag steg på skidorna hade jag fel inställning. Sen när den höga baken kom höll jag på att bli halv tokig. Skidorna slirade och damen blev arg. Andra bara gled upp och jag trappade upp med små korta steg. Backen var för hög så benen blev stela som pinnar, när man skulle åka nedför, vilket gör att hon måste stiga brevid. Då tappar hon farten och då blir det exta jobb. 6,3 kilometer om jag ska vara exakt. Då var nerverna slut.

Kände mej som i lågstadie när en av dom större flickorna skrattade hysteriskt åt mej när jag inte slapp upp för backen. Hon ringde åt Tomas och halvgrät över att hon inte kan skida. Att skidorna var för styva och att det visst inte var nått spår som var slääät och räääät. Stackars man. Tur artt han känner mej. Fel dag. Fel humör. Fel före. Och så måste hon inse, att skida inte är det hon är bäst på. Och att man behöver inte vara bra på allt. Att försöka njuta i spåret i stället. Så få se vad hon gör nästa söndag. Möjligen det blir en länkki.

Skön tisdag till er, nu blir det utedag för oss!


4 kommentarer:

  1. voi stackan! Ja kan tänk me ho du såg ut tär i backa :) fa te talle så är e bara rakt. Lycka till nästa gång! //malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du kasnke förstår känslan! Största problemet var nog att jag inte alls skulle ge mej ut i spåret den daan. :)Tallen jo, den ska prövas bara en bit att köra, när man endå har ont om tid!

      Radera
  2. vet du
    vi pratade om dethär igår
    isa och jag
    hon sa att hon inte är så bra på att skida
    jag sa att det var (är) inte jag heller
    men man kanske är bättre på nåt annat
    eller så kan man bli bra
    som isabella tex :)

    SvaraRadera