Fetaklabbi

Onsdag och bara några dagar kvar till måndag, vilket betyder jobb för mej och dagis för barnen. Vi besökte dagiset igår, barnen trivdes från första stund, de känns bra.

Just sådana dagar går tankarna tillbaka när man själv var liten, och skulle börja dagis. Jag var ofta glad och nöjd, en lite för rund fyra åring,tyckte rådgivningstanten men jag visste inte av det då att somliga människor såg mej som tjock. Jag var bara Isabella. Den glada.

 Aldrig något jag tänkte på, jag sprang som andra, cyklade som andra, åt som andra, skrattade som andra, ja lekte precis som alla andra barn på backen där vi bodde. Jag var lycklig som barn.

Började skolan, och redan i 1:an hittade jag min vän Malin, vi hade samma ryggväskor hon i lila och jag i rosa, svart botten med litet mönster på lillfickan fram på, hon hade brunt lite själv lockigt hår och vi förstod varandra på direkten. Ennu då förstod jag inte att jag var annorlunda. Jag var bara Isabella.Och så glad över min nya vän.

Det var i 2:an, vi skulle ut på rast, vi delade tambur med 1:orna, jag böjde mej ner och skulle ta upp mina skor när han kom rusande, FLYTT PÅ DE FETAKLABBI!

Jag glömmer inte knuffen jag fick, och känslan som kom, annorlunda, jag var fet?  hade inte känt de förut. Fören nu, de var varmt den dagen, mattan i tamburen stank gummi, svart gummi. Isabella var inte Isabella mera, hon var den tjocka Isabella.

Just i den stunden förstod jag att jag var annorlunda, någon tog min Isabella och stamppade lite på henne. Hon tappade lite av sitt jag. Hon som trodde alla människor var lika, att det inte hade nån skillnad fast man var lite större eller mindre hade lär sig nått nytt. För när jag var 8- år visste jag inte bättre, jag trodde ju på honom. Trodde att jag inte hade samma rätt att lägga på mej skorna som han. Att jag var tjock så jag skulle vänta. Snäll som jag var, höll jag tyst. bara log lite mera. Men formades om där inne.

Jag bara hoppas att mina barn ska förstå, att alla människor har lika värde, oberoende om de är lång eller kort, tjock eller smal, päronformad eller äppelformad, brun eller vit. Att formen inte spelar någon roll.

 Att alla människor, har ett ♥ som kan skadas där inne. Jag önskar att dom ska se människan, inte kroppen, färgen eller håret. Utan människan under. Och att de ska älska sig själv precis som de är.

Du också, ja just du,  kom i håg att du är väldigt unik.

Isabella





19 kommentarer:

  1. Så fint skrivet!
    Sku du möt a i tamburn igen sku int a våg koma på, jag lovar!
    //ryggväsk-malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Gillar din humor skarpt. Tack för igår.

      Radera
  2. Åh vad ledsamt att läsa vad den lilla glada tjejen fick höra! Tankarna går till egna barnen! Väldigt fint skrivet! Något man verkligen önskar att var förälder förstår att lära sina barn, att formen inte spelar någon roll, och att alla är unika och fina på sitt sätt. Kom in på din blogg alldeles nyligen, fin blogg du har! Hälsn. Martina S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) vad roligt att du hittat hit, och så glad man blir när ni lägger fotspår här! Fin dag till er!

      Isabella

      Radera
  3. Jag har också hittat hit tack vare syster yster. Blir riktigt lessen att läsa detta, tyvärr är det vardag för många barn idag. Trots att vi jobbar med förebyggande arbete mot mobbning så finns den i skolan, på dagis och på arbetsplatser. Detta blogginlägg sku vara en perfekt morgonsamling, sku det vara ok att berätta den, behöver ju inte nämna ditt namn ;) En kort berättelse med ett viktigt budskap! Ha det gott och lycka till med jobb och dagis! Kram Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej på dej! :) bara att använda, kan den ge någon något är det bara positivt. En riktigt skön höst till er också! Kram ❤

      Radera
  4. Tårarna droppar nerför mina kinder... Man kan bara hoppas och knäppa sina händer... Att. Allt sånt sku få ett slut.... Att det är insidan som räknas. Och inte hur man ser ut... Hoppas att den lilla flickan vet idag hur speciell och unik hon är precis som hon är... Och är glad över att vara hennes vän <3 en kram ti dej bästa Bella!! / H

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, man skulle önska att barn skulle få vara barn, utan att behöva lägga extra energi på onödigt. Tyvärr finns det överallt man ser ju det ennu som vuxen när folk hackar på andra. Tur att man vågar välja mera som vuxen och säga nej när man tycker nej. Tack för att DU finns. Kram ♥

      Radera
  5. Fint skrivet Bella! Kram på dej <3

    SvaraRadera
  6. Va fint skrivet Bella! Hoppas vi ses snart <3 kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa! Skulle också gärna träffas! Kram!❤

      Radera
  7. En kram till dig fina Bella.

    SvaraRadera
  8. Svar
    1. Roligt att ni sätter spår här! :) Kram.

      Radera
  9. He i så sorgligt att den som mobbar oftast int föstår vilka spår han/hon lämnar. Kram <3

    SvaraRadera
  10. Blev så ledsen av att läsa din text för jag vet precis hur du kände dig. Jag fick heta "fläskis", och ännu i högstadiet fick jag små kommentarer som gjorde såå ont i hjärtat. Dessa elaka kommentarer har satt väldigt djupa spår i mig, och jag får kämpa hela tiden med att känna att jag duger och är fin som jag är! Barn är barn, och ibland förstår dom inte vilka konsekvenser deras ord/handlingar kan få...men som du skrev, så är det såå viktigt att vi lär barnen att alla är unika och väldigt fina precis som de är! Kramar till dig och tack för att du sprider så mycket glädje och energi runt dej!

    H. En gammal jobbarkompis från Snellmans =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Va tråkit att höra! Ibland är det svårt att tycka om sig själv, att lära sig att man är bäst som man är. Hoppas du får en fin vecka, och tänk ALLTID högt varje gång du står framför spegel. Jag är fin. Varje morgon. Tack för de orden, ibland kan jag känna mej rätt så vimsig. :)

      Isabella

      Radera