Funderat lite, hur jag ska gå vidare på min del 2. Vad jag ska gräva fram och vad jag ska berätta. Hur jag ska få fram det så att alla förstår, så att det kunde hjälpa och inte stjälpa. Så att det inte ändrar på hur ni ser på mig idag. Jag vill inte ha sympati, för jag är lycklig idag. Dock är det en hel del av denna bakgrund också som gjort att jag är den jag är idag, Isabella. Tror att jag skulle ha skrattat om någon sagt till den knubbiga ettan att hon kommer att jobba inom den bransch jag idag gör. Va gift med en som älskar och löpa, och att träningen kommer va ett stor del av mitt liv.
Vill bara säga att just denna del inte alls stör mig idag.
Verkligen inte.
Väldigt mild mobbning, vet att det finns de som utstått mycket mycket värre.
Men ändå, all form av mobbning borde bort.
Livet har lärt mig. Jag tror att jag skulle se annorlunda på livet idag om jag inte hade fått smällarna. Så allt jag gått igenom ser jag lite på med tacksamhet idag. Tokigt tycker en del. Men så är det. Tacksam också över de människor som varit runt mig då allt detta hände. Vill lite också säga förlåt över att jag kanske inte alltid var mig själv. Utan lite självisk. För sån blir man, fokus på träningen maten och sig själv. Rent av lite skrämmande och bedrövligt rättare sagt. Men då finns inget annat. Livet blir rätt svart vitt liksom. Men hörni vi tar det från början, från gummimattan och lågstadieskolan.
Vi fortsatte att leka jag och Malin, hon var en envis, men jag tyckte det inte gjorde mig nått. Hon var alltid super duper snäll och vi hade de tokigaste lekarna ever. Som liten hade vi trollen som vi skötte, ni minns de de där med olika färg hårt på huvudet. När Malin va på resa rände jag i pulkbacken med hennes troll och när jag var borta tog hon hand om mina. Vi klicka med allt, lika så när vi kom upp i tonåren, såg vi på skilda världar och delade på en fazupala kex påse. I min värld med henne dög jag, hemma också. Skolan gick rätt bra, ända jag kan minnas är jumppan, att man måste slita sig till en 8:a eller 9:a. Man måste helt enkelt va lite bättre om man var lite mullig och snäll. Så är det. Visst man höll kanske inte sig i samma klass som andra, och andra trodde inte heller att den utsidan var snabb nog att fånga bollen. Fast man visste innerst inne att man var rätt snabb. Dock har detta lärt mig att utsidan bara är ett futtigt lite skal som också kommer att ändras med åren. Och att människan som finns där inne är människan. Och att även den snabba människa ändras på utsidan. Om ni förstår hur jag menar.
Lågstadiet var ändå rätt bra. Inget jag kan klaga på. Vi hade bra klass, och bra klasslärare.
Men två saker som formade om var dessa. Två fjuttiga saker som jag idag också har nytta av.
Men just då gjorde de mer skada än nytta. De var dessa som fick mig att se magert som vackert. Smala människor var lyckligare, hade coola kläder och kunde äta godis och ha en mage som var platt. Så enkel var min tanke. Kan än idag tycka att modeller som är magra är riktigt vackra. Dom som är lite sjukligt mager. När byxorna hänger. Jag tror att känslan finns kvar. Hur skönt det är att gå ner en klädstorlek. Tror att det alltid kommer att sitta där. Eller det kommer att sitta där. Man får jobba med att berätta åt spegeln att man är vacker med sina stora lår. Att dom hjälper mig massor i mitt jobb att orka. Man får tänka om. Massor av gånger, och att inte utsätta sig för att testa för små byxor. Tack och lov för att baggy Jeans finns.
Jag tycker annars att alla människor i alla olika former är vackra.
En kvinna som verkligen vågar vara sig själv och va stolt över sig är vacker.
Oberoende om man är smal, kurvig, mager, eller tjock!
Det är så otroligt vad man också ändrar sin syn på allt bara man får några år på nacken.
Det är inte formen utan utstrålningen och ♥.
De var i 4:an....
-Du vet väl om att du är fet du?? Jag gick då på 4:an och jag minns precis var jag stod. Jag minns precis vem han var, jag minns precis hur liten och rädd jag var. Han stod med händerna i fickorna i sin ljusa jacka och glodde på mig i sin pottfrisyr, och han hade aldrig pratat med mig förut. Han var ensam, vilket kanske räddade mig, jag sa inget, minns inte om han gick eller jag gick. Jag minns bara att jag frös till is. Stel som en pinne blev jag. Rädd. Vad händer, jag kunde inte skydda mig med snällheten mera. Och insåg att människor kan ändå fast man inte ens pratat med dem, eller gjort dem nått. Knappt sett dem.
Jobbigt var också besöken hos hälsosystern. Valde alltid någon som inte stod mig så nära när vi måste in dit på vågen för hon sa siffrorna högt och tydligt, man var rädd att siffrorna skulle komma ut i klassen till alla och de tuffa killarna, tänk hur fel syn man kan ha på siffror. Minns också hur hon berättade hur man skulle äta och frågade om man åt godis. De kalla golvet och tanken på att man måste klä av sig till bara trosorna får mig att må illa idag. Helt normal undersökning. Men väldigt jobbig för en knubbig liten tjej som ville va lika smal som alla andra. Jag gillar ännu inte idag t.ex. simstränder, eller att gå klädd i bikini. Det går, men inget jag liksom gråter över om jag inte får.
Man blir toppen på att läsa människor.
Man förstår precis vad de tänker.
Man önskar och drömmer sig bort att man en dag ska bli vacker och smal.
Så att ingen frågar vad man äter.
Vem tror ändå en att man äter mammas köttsoppa?
Att vi aldrig nästan hade saft hemma.
Eller att oboy var förbjudet.
Dessa två saker tog riktigt skruv.
Jag tänkte jag ska visa vad jag kan.
Jag började med att prestera lite i löpningen.
Inte på tanke att gå ner.
Utan genom att verkligen visa vad jag gick för.
Och jag glömmer aldrig jumppa lärarens ord när han berättade för mig där på banan.
-Du lyfter benen som en Amerikanska!
Jag visste det var nått bra. Jag hade fått bekräftelse att jag kunde springa. Och då fortsatte jag.
Jag sprang, och det fungerade, jag blev magrare, men jag var fortfarande den där feta Isabella i hjärnan.
Där behöll jag mig fet riktigt fet.
- Fetto ditt fetto var mina peppande ord som jag talade om för mig själv när jag tränade på kvällarna.
-Du vet väl om att du är fet?
Klart jag visste, ingen hade berättat för mig att jag var annat än fet och snäll att vågen visade för mycket och att man inte är normal om man är lite större och längre än andra. Fetto fetto fetto!
Som 14 - 15-åring var jag rätt nöjd. Smalare och duktig på att hålla igång. Dock börja jag äcklas av folk som åt fel mat. Jag hatade vilken bild vissa killar hade på kvinnor och satte somliga på plats. Jag började bli kvinna, med en trasig syn på sig själv. En kvinna som inte förstod att hon dög precis som hon var. En kvinna som trodde att utsidan spelade nästan största rollen om man var kvinna.
Mellan 15 och 16 jobbade jag på Snellmans.
Förstod inte när en finsk man vid snellmans sa till mig att jag magrar bort. Du måste äta. Nämen va härligt, rolig att du ser det med dessa feta kläder på tänkte jag. Det triggade en. Så skönt att höra ordet mager. Äntligen började jag komma i mål. Bli lycklig och smal. Ljuvlig känsla. Man blev ett med hungern och kläder. Roligt att shoppa och roligt att kunna utmana sig själv att äta bra som man då såg på det. Dock var det en ganska näringsfattig kost. Plus att jag började röka, i andras ögon var jag säkert rätt normal i vikt, alla såg säkert inte hon där inne. Som alltid kände sig annorlunda.
Maten blev feedbacken.
Jag glömmer aldrig när jag hade jobbat en tid och dom fick mig att pröva på en kinuski munk vid morgonkaffet. En sån där med tjock glasyr på, undrar om de finns ännu? Jag glömmer aldrig hur ljuvligt gott den smakade och hur ångesten sa att jag gjorde fel. Jag minns den så otroligt bra. Säkert för att det var ett väldigt stort sockrigt misstag. Dock kanske var det den lilla vändningen i 1 till 2 år. När jag mådde bra. Innan det skulle gå utför på riktigt...
När wc:byttan blev min bästa vän och magen var så söndrig att jag spydde blod....
När relationer inte var nått värda.
Och hur jag storgrät efter träningen när jag stått på vågen och den visade alltför höga siffror.
Det får bli del 3, nu har jag berättade en del, somliga delar är borta, för att skydda lite personer och skydda mig själv. Allt vill jag inte ta upp, men en del hur allt började hur små saker i barndomen som kan förstöra så mycket utan att folk kan förstå det.
Säker flera tjejer som känner igen sig i detta, många som går igenom något liknade, eller hur?
Nått som jag vill påpeka är att du som jobbar med barn och ungdomar och övervikt har en mega stor roll hur du sätter ut det.
Du som är mamma eller pappa.
Prata aldrig bantning, tjock, eller inte äta hemma.
Fast de bara är en liten sak så gror frön som kan förstöra många långa fina år av en persons liv.
Alla barn är olika.
Väldigt olika.
Kom alltid ihåg det.
♥
Isabella
