Vi laddade högt upp på 23:e våningen, på en vacker restaurang. Vi åt räkmacka för lite större peng, kostar det så ska det smaka också, och helt klart hade hon koll på räkmackor också.
Ibland drömmer jag om att bo på något sånt vackert ställe.
Ser ni det vackra? Eller är det bara jag som tycker att olika plåtak är helt grymma?
Den bästa jag nånsin ätit.
De smakar riktigt, om ni förstår hur jag menar.
Loka, smakde ett snäppe bätte också högre upp.
♥ ♥
♥ ♥ ♥
Nästa gång är det hjulet som gäller, vilket utsikt vi hade...
Och så var vi på gång, mådde faktiskt bättre på kvällen som tur var. Vi värmde upp smilegroparna, kissade i sista sekunden och packade ihop oss med 14 000 andra. Som packade sillar stod vi, tänkte att jag springer på känsla, och så fick det bli, efter att min favorit PT lagt diagnosen yli kunto åt mej, och helst vila en vecka. Pulsen vill inte, den bråkar alltid mellan varven och kroppen har varit trött.
Endå alldeles för pigg i mål, kunde bra rusat 10 km till, bara för att publiken var ljuvlig, stämningen var på topp och jag hade gjort mitt livs första lopp. Struntade i klockan och bara njöt av nattsvarta Göteborg med en massa andra nyongröna människor. de var fullt på banan hela tiden, man sprang aldrig ensam, liksom, när 5 km gått var jag pigg i benen, men vågade inte pressa, banan var full av backar och man visste inte riktigt vad som väntade bakom nästa krök. Nästa gång ska hon ha löpt mera, mindre syrka och mera vila. Och ha koll på farten. Ja hon ska våga lita på vad kroppen säger. Spring Isabella Spring! Du kan. Men lycklig var hon.
Ja, och ni undrar säkert, sugen på flera?
Helt klart.
Nu förstår jag på riktigt varför mannen pressar 42 på 3 timmar.
Eller nästan förstår jag.
Vi ses i löpspåret senare i höst, men nu ska jag balanca några dagar och bara sitta och dricka choklad med ungarna. Just nu känns det bra så. Vila är också väldigt väldigt viktigt.
Ta hand om er!
♥
Isabella
