Alla dagar så stiger man inte upp med leende läppar. Igår hade vi en sådan dag. När allt bara blir fel. Ringde sist nöd samtalet till syster och dom blev vår räddning.
Så när mannen kom hem hade vi glada miner igen, han fixade också Ac , så vi kan fläkta oss här på dagarna. Nåja. Vi började se ljusare på tillvaron.
Tänkte när det endå löper på hemmafronten, så löper jag till träningen. Det var ju rätt varmt igår som ni kanske vet. Så tänkte att dom korta shortsen det blir säkert bra. Fast jag hade en känsla att inte sätta på dem, nått konstigt feelis från förra sommaren.
Tomas sa att helt klart kan jag löpa i dom. Jag litar alltid på min man såklart. Ont om tid som alltid, rusar hon iväg.
När jag kommit ett par hundra meter glider shortsen upp och det känns som om jag springer i trosor till Studio Z. Försöker att ta dom minsta vägarna och hela tiden halv krokig när jag försöker att dra ner dom äkliga shortsen över mina enorma inra lår. Ja, just då känns de så. Inser att jag är en kvinna med lår och Studio Z känns långt borta.
Ja att ha lår är inte alltid det enklaste. Sällan man känner sig smidig i löparsteget. Men nu vet jag ju att korta är inget att tänka på mer i sommar. Inte när jag ska löpa i allafall. Låren ska vara väl inpackade.
Efter timmen löpte jag hem och bjöd på mina lår. Hoppas människorna i bilarna hade förståelse. Åtminstone kvinnor med lår. Ingen rusningstrafik i staden vilket också kändes som en enorm lättnad. Vägen var inte heller så lång, så inga skavsår. De var väl tur då.
Skön tisdag till er!
